Snön knarrar under mina skor, men jag fokuserar på det som hörs i mina lurar. Det är två som samtalar och jag älskar att höra deras röster, när de pratar om det som finns allra längst in i en människa och samtidigt allra mest på ytan.
Jag passerar kyrkan och är strax på jobbet, det är mörkt ute och den stora halsduken som jag lindat runt min hals gör sitt jobb en vintermorgon som denna.
Jag hör hur de pratar om vad de skulle rädda först ifall en brand skulle starta hemma. Givetvis och självklart människorna och djuren, men sedan?
De funderar och resonerar och jag börjar göra detsamma, även fast jag redan vet vad jag skulle ta först av allt, efter att mina människor räddats och satts i säkerhet.
Högst upp i en garderob ligger hon numera, sned och tufsig efter att ha legat i min säng fler nätter än jag kan räkna. Hennes päls är nött och sliten efter många år tillsammans med mig och även om det var längesen jag la min näsa mot hennes päls, så vet jag fortfarande hur hon luktar.
Hon heter Lady och varför hon heter så vet jag inte.
Jag har ägt henne så länge jag kan minnas och hon har varit en livlina genom min uppväxt. När saker har varit jobbiga och då livet bjudit på motvind har jag legat i min säng och kramat henne lite extra.
Lady har tagit emot min barndoms tårar och min barndoms skratt och hon har fått höra saker som ingen annan fått höra.
Hon har varit med mig genom allt och överallt där jag bott har hon haft en plats.
Jag går in på mitt kontor och tänder en lampa i mörkret.
Tar av mig den stora halsduken och konstaterar att trots att Lady ligger högst upp i en garderob, tillsynes gömd och helt bortglömd, är hon det jag skulle rädda först.
För i henne finns tryggheten och hela min barndom och därmed stor del av mitt liv.
Sofie Hedman
Hon har tagit emot min barndoms tårar och min barndoms skratt.