Vi har kört längs Portugals kust ett tag och till höger om oss slår Atlanten in med vågor som enbart passar de som surfar. Korkekarna växer i dungar överallt och det finns alldeles för mycket att titta på, för det ser inte ut som hemma och jag vill ta mentala bilder av allt.
På min vänstra sida passerar vi en låg bensinmack och där utanför sitter fyra män runt ett rangligt bord. Det är ingen ovanlig syn i landet vi befinner oss i, för överallt sitter människor i olika grupper och det ser så otroligt mysigt ut. Det är mat och dryck på borden och olika åldrar runt omkring dem, jag kan inte undgå att bli lite eller snarare mycket avundsjuk. Jag vill också leva så.
Vi landar några dagar senare i ett vinterkaos och samhällena som vi passerar är helt öde.
En gång tittade jag på en dokumentärserie som berättade om oss svenskar som ett av världens mest ensamma folk. Vilket kanske är sant. Jag tänker att det dock är ett faktum att under den mörka och kalla perioden av året träffar vi alldeles för få personer. Många människor i Sverige skulle nog, under vintern i alla fall, betrakta sig som ofrivilligt ensamma och ganska olyckliga.
Något säger mig att portugiserna inte betraktas som ett ensamt folk. Något säger mig att alla dessa bord som står utplacerade i de färgglada portugisiska samhällena och städerna spelar stor roll för människorna som samlas runt omkring dem. De ger dem en chans att se varandra, att lyssna på varandra och att vara nära varandra. En chans att vara mindre ensamma.
Vi landar några dagar senare i ett vinterkaos och samhällena som vi passerar är helt öde. Jag ser av förklarliga skäl inte ett enda bord utomhus och jag ser inte heller några människor. Jag vänder bort blicken, ner mot min telefon. Jag vill inte se ut, det enda jag vill är att vända om igen.
Sofie Hedman