Det är sista söndagen i november och mörkret är över mig och inom mig. Jag fyller år och även om jag berättar för människor att jag älskar att fylla år så gråter jag alltid på min födelsedag. Så även det här året. Det är som om vemodet sätter sig på axlarna och tynger ner, samtidigt som den stora saknaden huserar i hjärtat och de sorgsna känslorna får härja fritt i magen. De bor allihop i mig och tillsammans med mig i slutet av november, när det är dags att fylla år och tända ljus på en tårta.
Jag lyssnar på mig själv det här året och struntar i tårtan, istället bakar jag en kaka som passar mig mycket bättre. Jag dricker kaffe med mycket mjölk, äter jättemånga bitar av kakan och sitter länge vid vårt köksbord och tittar i mobilen. En social värld flimrar förbi och just idag bryr jag mig mindre än vad jag gjorde igår. Kanske är det ett ålderstecken värt att notera.
Då man blickar framåt och tittar bakåt.
Det plingar till i telefonen och jag ser att det är ett meddelande från en vän som fanns i mitt liv mer förr och mycket mindre nu. Hon skriver fina ord som jag blir glad av och gratulerar på födelsedagen, samtidigt som hon önskar mig ett gott nytt år. Jag fastnar vid frasen som är minst en månad fel och tänker att det är fint att börja se sin födelsedag som en början på ett nytt år. Att det är på dagen man föddes man blickar framåt och tittar bakåt, ser det som varit och längtar efter det som kommer. Att födelsedagen innebär en punkt, men samtidigt ett efterlängtat blankt papper.
Dagen efter födelsedagen känns livet lite mindre mörkt. En skruttig dag har lagts till handlingarna och kvar står jag med nya siffror att skriva på raden som kräver en ålder. Jag tänker att det är en fin nyårsdag denna sista måndag i november och trots att fyrverkerierna uteblev på själva födelsedagen, blev det ändå en nyårsafton att minnas.
Sofie Hedman