Det är något nytt. Han har aldrig varit med om detta. På den tidigare så gröna gräsmattan har det lagt sig ett tunt vitt täcke och när han trevande prövar sina tassar mot det nya underlaget händer något. Hela kroppen skälver till och han drar iväg. Lycklig och med spring i benen testar han hur det går att springa i galenskap på den lite krispiga och kalla ytan. Det går fint och det enda som stoppar honom den här morgonen är kopplet som får honom att stanna upp när det enda han vill är att springa vidare.
För mig är det vita underlaget inget nytt och inte får det mig att bli lycklig heller. Men morgonpromenaden gör mig inte på dåligt humör, den tidiga morgonen och kylan till trots. Istället ler jag åt hunden som älskar allt med det nya som inträffat. Han tar sig an det vita underlaget med ett sinnelag som är avundsvärt. Jag drar min luva över huvudet och tänker att jag och förmodligen många med mig måste tänka som honom oftare.
Att upptäcka livet till synes helt obekymrat verkar rätt skoj.
Det är ju så, att de allra flesta av oss inte gillar det oväntade, nya eller obekanta. Vi är få som kastar oss ut utan att treva oss fram i början och de som springer lyckliga på nya underlag är lätt räknade. Men det borde bli fler, för det ser ut som om han som upptäcker livet helt obekymrat har det rätt så roligt och är det inte roligt vi borde ha det oftare?
Jag och hunden avslutar promenaden den här kyliga morgonen. Kopplet är sträckt, kylan biter mig lite i ansiktet och han springer så mycket som det går. Det är mycket som är nytt i en hundvalps liv, allt ifrån hem till årstider, men hans öppna sinne verkar göra större delen av livet till ett riktigt jättepartaj. Jag tar det med mig när jag en stund senare cyklar iväg på en köldpåverkad cykel och kanske är jag därför lite lyckligare än vad jag brukar vara årets första frostmorgon.
Sofie Hedman