Det är fredag och det känns i hela mig. Solen skiner över Storgatan och jag längtar hem. Mellan två hus släntrar en yngre man ut till höger. Han går en bit framför mig och han går lite speciellt, så min blick dras till honom. Han ser inte mig, men jag ser absolut honom. Jag noterar hur han tar ett, två och tre danssteg och hur han höjer sina armar upp i luften, för dem fram och tillbaka och avslutar med ett litet hopp på stället.
Jag ler. Det här är precis det jag behöver den här fredagen. Jag njuter av hans danssteg, till dess att han stannar till vid en bil. Han går fram till förarplatsen och när han låser upp bilen tittar han snett bakåt och inser att han inte är ensam. I hans blick ser jag att han även inser en sak till. Nämligen att jag sett hela hans dansuppvisning. Han rättar till hörlurarna som sitter över öronen, ler lite förskräckt och med uppspärrade ögon kliver han sen in i bilen och kör iväg.
Han är inte ensam och han förstår att jag har sett alltihop.
Jag går hemåt med en härlig känsla i kroppen, samtidigt som jag tänker att det är väl rackarns synd att han skulle behöva översköljas av skam då han insåg att jag sett hans dans. Varför är han, som mig och många andra, itutad att man uppför sig på ett visst sätt ute bland folk? Varför är det inte helt okej att få fredagsfeeling av en härlig låt och köra några sköna moves, även om platsen är Storgatan?
Väl hemma känner jag mig inspirerad av den dansanta mannen, sätter på en favoritlåt och tar några danssteg medan jag kokar kaffe och tar fram en bulle. Skulle dock aldrig få för mig att dansa loss utanför huset och det kanske är tur, men även lite synd. För visst skulle livet bli lite roligare om vi kunde släppa loss lite mer? Både för oss själva och för alla andra.
Dansuppvisningen på Storgatan gjorde nämligen min helg och jag hoppas att mannen med rytmen i blodet kunde känna sig nöjd, när väl den oförtjänta skammen lagt sig.
Sofie Hedman