En del påstod sig ha sett den trettio gånger och kanske var det en sanning med modifikation. Det var dock ett faktum att alla hade sett den åtminstone en gång, tätt uppkrupna i plyschhörnsoffor på olika ställen i Byske. I badhuset övades det på det berömda lyftet och i tonårsrum kröps det på alla fyra samtidigt som det mimades och sjöngs med till soundtracket som spelades i stereoanläggningen.
Jag sneglar på henne och försöker se om hon känner som jag.
Det är en rätt trist torsdag när jag introducerar filmen för flickan i mitt liv. Vi bäddar ner oss i vår stora soffa, i en tid som vår är den grå och kuddarna är för många. Ibland plockar hon fram telefonen och jag försöker tänka att det är så det är, fokus kan vara på många ställen samtidigt för en tonåring av idag. Ibland säger jag att hon ska kolla lite extra och jag försöker snegla på henne för att se om hon berörs på samma sätt som jag minns att jag gjorde.
Men för henne är detta en film som alla andra. Hon, liksom de andra i hennes generation, kan välja fritt vad hon vill se. Hon behöver inte med noggrannhet välja ut något från en hylla i en videobutik, utan kan istället välja och vraka på ett sätt som gör att valet av film inte alls har någon stor betydelse.
När filmen börjar lida mot sitt slut petar jag i henne, hon lägger undan telefonen och tillsammans ser vi scenen då Johnny sträcker ut sin hand till Baby som sitter där i hörnet. Jag känner samma sak som jag gjorde första gången jag såg filmen och får även nu svälja några gånger samtidigt som lyckotårarna tränger fram.
En stund senare kommer hennes pappa hem och när han frågar vad hon tyckte om filmen rycker hon lite på axlarna och menar att visst, den var väl helt okej. Jag som sett den fler gånger än vad jag kunnat räkna tänker att den verkligen är mer än okej, men det är nog min generation förunnat att faktiskt få tycka det.
Sofie Hedman