Klockan är kväll och solen ligger och vilar precis ovanför trädtopparna. Det varma ljuset som tar sig fram mellan barrträdens grenar gör att hans bruna päls slår i rött när han tar sig fram mellan stockar och stenar. Vi går en lång skogspromenad den här vardagskvällen och hinner småprata om lite av varje, både om det som händer nu och en massa annat. Jag hinner tänka att det här trodde jag inte att framtiden skulle ge om jag bara tittar en månad tillbaka i tiden.
Vi kommer hem rätt sent den här kvällen och i hallen konstaterar någon av oss att livet har blivit rätt förändrat, men nästan bara till det bättre. Vi sjunker inte ner i soffan alldeles för tidigt om kvällarna längre, istället är vi utomhus eller sitter på köksgolvet och småpratar samtidigt som vår nya familjemedlem turas om att busa med oss. Vi tar korta och långa promenader tillsammans med våra tonåringar och det nya livet medför en planering som inbegriper och engagerar oss alla.
Livet har blivit förändrat, men nästan bara till det bättre.
Vi tar oss ibland ut ur bubblan och då inser vi att smekmånaden kommer att ta slut, att hundlivet också kommer att få oss att sucka och kanske inte alltid få oss att känna den lycka som vi nu känner. Men livet har lärt oss att vara glad åt det som är nu, för det är egentligen det enda som vi vet något om.
Istället är det allt det fina och roliga som vi njuter av och framför allt är det att den nya familjemedlemmen bidragit med något som vi inte visste att vi saknade. Han har blivit pusselbiten som gjort bilden klar. En liten brun fyrfoting som verkligen gjort skillnad i våra liv, vare sig vi är sittandes på köksgolvet eller vandrandes i skogen. För på något sätt är det som att blickarna, som vi numera har fästa på en hund, också får oss att se varandra lite bättre.
Sofie Hedman