Jag ser honom på håll. Restaurangen är fylld av människor den här måndagen i oktober. En del är lediga och sitter lugnt på sina platser, medan andra tittar på klockan och håller hårt i de minuter som är kvar innan lunchen är över. Vi är på tillfälligt besök i staden, mellan två roliga möten unnar vi oss en paus och något att äta. Foodcourten uppe på andra våningen lockade med buffé som vi föll för och därför sitter vi nu här med maten framför oss.
Jag följer honom med blicken och ser hur han rättar till sin stickade mössa efter att han ställt undan sin bricka i diskstället. Sen försvinner han iväg. Han är lång och skäggig samt bär karakteristiska glasögon. Bredvid går hans bror och honom känner jag också. Eller det är nog snarare så att jag en gång kände dem båda. I en annan tid och på en annan plats sågs vi dagligen, det var år som innehöll allt. Vi har varit riktigt ledsna tillsammans, men även väldigt arga. Men den största delen av tiden var vi faktiskt glada. Han och hans klasskompisar är för alltid kvar i mitt minne, liksom alla de andra eleverna som jag någon gång delat klassrum med.
Jag blir varm i hela kroppen, för på något sätt har de skaffat sig en given plats i mitt hjärta och i min hjärna.
Han är vuxen nu, men jag kan ändå se den härliga tolvåringen som jag kramade om på skolavslutningen samtidigt som tårarna rann. Därför är det så rackarns roligt att se honom, även om det är på alldeles för långt avstånd. Varje gång det händer, att någon elev från förr stannar till eller dyker upp framför mig, är känslan densamma. Jag blir varm i hela kroppen, för på något sätt har de skaffat sig en given plats i mitt hjärta och i min hjärna.
Jag fortsätter att äta min lunch och när jag efter ett tag lämnar min bricka i diskstället är det med ett leende på läpparna. Maten var god och sällskapet härligt, men den största anledningen till leendet är åsynen av en lång och skäggig man som jag en gång kände väl.
Sofie Hedman