Hon tittar på mig och sedan säger hon att hon inte kan servera mig en latte, för de har nämligen slut på mjölk. Jag tittar tillbaka och vet inte om jag har hört rätt. Hon och kollegan som står bredvid henne jobbar nämligen på ett café med utsikt mot en stor matvarubutik, där det med all säkerhet finns både en och två liter mjölk. Med en väldigt liten ansträngning från deras sida skulle de kunna servera mig och de kunder som står efter mig i kön det vi vill ha. Men nej, hon tar istället den enkla vägen och berättar för oss att tyvärr har de slut mjölk så det enda som de kan servera är svart kaffe.
Mjölkhändelsen är några år gammal, men den dyker ibland upp i mitt huvud och i diskussioner jag för med andra. Den säger nämligen en hel del om de två som jobbade bakom disken på det där caféet just den där dagen. De är inte ensamma om sitt beteende, det finns gott om sådana personer runt omkring oss. Sådana som inte inser att det är den extra lilla ansträngningen som är grejen, det som gör att man gärna återvänder till en restaurang, affär eller café.
Det kan vara i det lilla och det kan vara i det stora, i händelser som sker dagligen eller mer sällan.
En klok person som jag gärna lyssnar på sa nyss i ett sommartal att det är viktigt att anstränga oss i det vi tar oss för. Att allt vi gör faktiskt blir lite bättre om vi lägger manken till. Det kan vara i det lilla och det kan vara i det stora, i händelser som sker dagligen eller mer sällan.
Jag köpte vanligt svart kaffe den där dagen. Jag ångrar dock än idag att jag inte tipsade de två bakom disken att en av dem kunde ta en kort promenad för att köpa den där mjölken som uppenbarligen skulle efterfrågas fler gånger innan caféet stängde för kvällen. För tänk hur många leenden de gick miste om den där dagen bara för att de inte orkade eller ville göra den där lilla extra ansträngningen. Så onödigt och så väldigt dumt.
Sofie Hedman