Fasaderna är färgglada och blomkrukorna på väggarna är fyllda med prunkande växter. Bakom oss går våra två barn och de diskuterar en minigrej, som någon av dem tycker är en jättegrej. Hon är upprörd och han likaså. Det brukar alltid vara så här. Vi vet det, så därför säger vi inget. Det brukar vara max två dagar av tjafsande, störande och bråkande innan lugnet lägger sig och alla är glada igen.
Jag tänker att det är som om de måste testa varandra för att se om samma regler och förhållningssätt gäller sedan sist de umgicks så här intensivt. Vi går därför backe upp och backe ner i ett soligt Lissabon. Vi låter dem hållas, för det brukar ju gå över.
De diskuterar en minigrej, som någon av dem tycker är en jättegrej.
I vardagen ses de inte ofta, utan alldeles för sällan. Vid middagsbordet, kanske i varsin soffa framför teven, då och då i hallen, i badrummet eller någon annanstans där de oavsiktligt stöter på varandra. De är i den åldern då aktiviteterna är många och kompisarna så viktiga, ibland kanske allra viktigast. Men de är även i den åldern då ensamhet och enskildhet är ett måste och vi låter dem få det, men det gör också att de två barn som är våra inte ses på riktigt så jätteofta.
Men nu är vi på vift och förutsättningarna är ändrade. När två dagar av tjafsande har gått ser vi hur de släntrar in i en affär, ivrigt samtalandes och till och med skrattandes. Jag märker att de driver med oss och det gläds jag rackarns mycket åt, även om jag inte visar det för dem. För jag vill ju att det ska vara på det här viset, även att det ska bli så sen. Att de ska ha varandra riktigt nära oavsett avstånd och oavsett vad som händer och har hänt i deras liv. Men framför allt så vill jag att även om de först tjafsar i två dagar varje gång de ses, så ska de efter det alltid landa mjukt och fint i varandras närhet.
Sofie Hedman