Det är sommar och utan anledning är det en sommar som bara passerar. Ibland så glimrar den till, men veckorna passerar utan att livet sätter ett utropstecken bakom. En dag så åker vi norrut och i bilen framför sitter två människor som vi tycker otroligt mycket om. Vi virrar runt i Piteå innan vi hittar rätt, men när lugnet lagt sig och pizzorna hamnat på bordet kanske vi kan ana att vi kommer att minnas den här dagen, även när tiden suddat ut och fått oss att glömma alla dagar utan utropstecken.
Bara för att jag och ingen annan vill se korkekarna
Det är mars och vi är på väg till Portugal. Vi vet det inte då, men framför oss ligger en vecka av inga bekymmer och minnen att spara för alltid. Solen kommer att skina en hel del på oss och maten kommer att vara snabb, men absolut nödvändig. Vi kommer att gå en hel del och promenaderna kommer att leda oss längs trånga gränder och tvärsöver öppna torg. Bilfärden kommer att ta oss längs Atlanten och ut på den ensliga och riktiga landsbygden, bara för att jag och ingen annan vill se korkekarna som växer i dungar och som solitärer längs vägarna.
Det är december och vi längtar efter ljuset och havet. Hunden springer som om han aldrig tidigare varit med om en öppen yta och han sträcker ut sina ben så att tassarna knappt nuddar sanden på stranden. Vi säger inte mycket, inte för att orden inte finns utan för att vi behöver vara tysta den här lördagen. I tystnaden går vi in i decemberstressen och kanske är det den här stunden som kommer att få oss att andas rätt resten av månaden.
Livet är fyllt av dagar som dessa, en del är storslagna och en del är utan något större ståhej. Det är vardagar och det är helger och det är december och det är sol. Det gäller att vårda dessa dagar ömt, för utan minnen vore vi människor utan historia och utan historia är vi egentligen ingenting.
Sofie Hedman