Vi sitter i bilen på väg söderut. Alla har vi en vecka i oss, en vecka som fyllts med det mesta och med mycket som måste ut. I baksätet säger någon på skoj, men ändå på allvar, att kanske borde vi köra tills bensinen tar slut. Köra hela kvällen och köra hela natten, bara bort från allt som skaver och som inte känns mjukt i livet.
Vi kör inte tills bensinen tar slut, istället svänger vi av strax efter skylten som berättar var vi är. Vi parkerar bilen och med trötta kroppar och huvuden så går vi upp mot den lilla stugan som står där skogen nästan tar över. Vi har varit här förr, det är tredje gången som vi sätter på oss våra förkläden och väger varsin klump av avkoppling på den lilla vågen som står på bänken.
I tystnad börjar vi forma leran som vi har framför oss. En del tar plats vid drejskivan, men jag har insett att min plats är vid bordet. Där ingenting snurrar och där det kan ta vägar som jag inte visste fanns från början. Jag låter leran leka i min hand innan jag bestämmer mig för vad kvällens första grej kanske möjligtvis ska bli.
När klockan börjar närma sig nio har vi suttit ömsom i tystnad, ömsom i skratt.
Timmarna går och när klockan börjar närma sig nio har vi suttit ömsom i tystnad, ömsom i skratt. Leran har formats till fat och krukor, till möss och till farbröder. Drejskivan har jobbat sig varm och vi likaså och när vi släntrar ut genom dörren är våra sinnen annorlunda. Det är inte lika mycket som känns tungt och jobbigt, för i det prestationslösa skapandet har vi nog all pyst ut en hel del av veckan som vi haft i oss.
När vi sitter i bilen på väg norrut igen är byxorna fulla med lerfläckar och våra tankar en anings lättare och gladare. För i samma stund som vi har släppt kreativiteten fri har vi även släppt ner våra axlar och på något fint sätt mjukat upp det som skaver i livet.
På väg ut
När vi lämnar den lilla stugan vid skogens början är våra sinnen annorlunda.
Sofie Hedman