Utanför lyser solen på de löv som fortfarande pryder trädens grenar. Några våningar under jord går vi från rum till rum och tänker inte alls på det vackra utanför. En röst i våra lurar berättar om det som skedde då och aldrig får ske igen, om hur ett parti för några kom att bli det största partiet i landet. Vi får veta hur de i ett demokratiskt val lyckades ta makten och därefter styra landet åt ett håll som ingen kunnat ana, men som alla kom att ångra.
Vi ägnar våra dagar i Berlin åt att ta till oss det historiska som staden har att erbjuda och det är sannerligen en hel del. Det som berör oss mest berättas under jord, i en bunker som användes när bomberna föll. Där nere får vi ta del av en film som visar hur Hitler går genom en folkmassa för att ta emot folkets jubel. Andra världskriget är i ett viktigt skede och hundratusentals människor har samlats på Berlins gator för att ge honom sitt stöd. Armar lyfts mot himlen och med allt vi vet är det en mycket obehaglig syn.
Alla armar lyfts mot himlen och med allt vi vet är det en obehaglig syn.
Trots det finns tecken, både nära oss och längre bort, som tyder på att detta kanske glömts bort och att historien är på väg att upprepa sig. Små partier blir plötsligt alarmerande större och presidenter väljs oberoende av vad som sägs eller görs. Olika människor tittas snett på och värnandet av den egna nationen blir alltmer viktig. Politiker ändrar ståndpunkt för att inte förlora väljare och det som var osägbart tidigare är nu ord i var mans mun. Vi är många som skakar på huvudet, men säger ifrån det gör vi helst inte, för gör det egentligen någon skillnad?
Där nere i bunkern blir det tydligt för mig att det är viktigt att säga nej när alla andra verkar säga ja. I ett land av aningslösa ja-sägare är det bevisat att det är lätt för människor med en tydlig agenda att ta makten och göra som de vill. Det har hänt förr och det är sannerligen inget som får hända igen.
Sofie Hedman