Kaffet har kallnat, men vi sitter kvar. Påsken är snart slut och de senaste dagarna har skakat om oss rejält. Livet har varit elakt mot människor som vi tycker jättemycket om och vetskapen om det sköra i livet är kanske starkare än någonsin. Allt detta pratar vi om medan kaffet kallnar och barnen sover.
Vi tar ett beslut den här morgonen. Ett sms senare och vi har gjort något som vi inte trodde att vi vågade. Vi bestämmer vi oss för att leva, just för att det kommer att komma en dag när vi dör.
Några timmar senare sitter vi i bilen och känner oss fria, trots att vi kanske kommer att binda upp oss för väldigt många år framöver. Ingen säger så mycket, alla är tagna av att saker och ting bestämts så snabbt. Så jobbar vi nämligen sällan i vår familj, utan vi ältar och vi funderar och ibland kommer vi aldrig till något beslut.
Den här gången är det livet som tar oss i kragen och får oss att bestämma oss.
Den här gången är det som om vi biter ihop och motar undan alla tvivel, för om vi ska vara ärliga så har vi funderat länge. Tänkt kanske och pratat om, samtidigt som vi slagit bort och skakat på huvudet. Men inte den här gången. Den här gången är det livet som tar oss i kragen och berättar för oss att det inte alltid måste finnas en plan för allt. Ibland måste saker och ting få lösa sig längs vägen.
När trettonåringen en stund senare plockar upp den lilla bruna valpen så ler hon. Igår när hon gick och la sig hade hon ingen aning om att livet skulle ta henne hit denna årets sista påskdag. Valpen gömmer sig under hennes hår och hennes fingrar stryker över den lockiga pälsen. Vi vet där och då att vi har bestämt oss, men eftersom vi är vi så kommer det att ta några jobbiga dagar innan vi trycker på knappen och säger att det blir av.
Livet är inte alltid snällt och ibland skakar det om oss så mycket att vi ändrar oss och tänker om, allt medan kaffet kallnar och barnen sover.
Sofie Hedman