Jag smyger uppför trappan i det nedsläckta huset. Inne i teverummet börjar en svans vifta i hundbädden som står bredvid balkongdörren. Hunden med den trubbiga nosen lyfter trött på huvudet och när jag kliar honom bakom öronen slår svansen intensivt mot hundbäddens grå yta. Teven är på, men ingenting visas och det hörs ett monotont brus som berättar att kvällen för längesedan är slut.
Han ligger i soffan och hans snarkningar överröstar det monotona bruset. Jag stänger av teven och släcker lampan i hörnet, sedan stryker jag honom på huvudet och säger att jag är hemma. Han rycker till och snarkningarna upphör, sedan sätter han sig upp med ett ryck och säger att det är skönt att jag äntligen är hemma. Yrvaket frågar han om jag haft det bra och vi småpratar lite innan vi konstaterar att det är natt och att det faktiskt är dags att sova.
”Nu är det jag som ligger och väntar på någon som är på väg hem i natten.”
Flera år senare finns inte pappan i soffan kvar i livet och det gör inte heller hunden i hundbädden. Men jag är kvar och livet har gjort att det är min tur nu att ligga och vänta på en tonåring som är på väg hem i natten. Jag ligger nedbäddad i min säng och kan inte sova ordentligt, för något inom mig kan inte slappna av innan jag hör ytterdörren öppnas och jackan hängas undan i hallen.
Klockan är mycket när det låter från hallen. Han står i dörröppningen och höjer handen som för att vinka. Jag frågar hur han haft det och han kommer in och sätter sig på sängkanten för att småprata lite om kvällen och natten som vi snart lämnat bakom oss.
Efter ett tag konstaterar vi att klockan faktiskt är mycket och att det är dags att sova. Han går in på toaletten och jag drar täcket över axlarna samtidigt som jag konstaterar att livet ibland tenderar att upprepa sig. Det som var igår kan mycket väl komma tillbaka imorgon och det finns något väldigt fint i det.
Sofie Hedman