STOCKHOLM 20030317 Vit skjorta och slips, slipsknuts. Foto: Tomas Oneborg / SvD / SCANPIX Code 30142
Irritationen kommer krypande när jag provar kläderna. Jag har nästan slagit knut på mina egna armar, allt medan knuten på den vita slipsen är och förblir krokig. Det tar emot att fråga sambon, det här borde jag faktiskt klara på egen hand. Pappa hade alltid så raka slipsknutar, jag undrar om han knöt slipsarna själv eller om mamma hjälpte till?
Den frågan kommer jag nu aldrig kunna ställa.
Att förlora en förälder gör ont, men när båda föräldrarna är borta så infinner sig en tomhet som är väldigt svår att förklara. Den samlade erfarenhet som ens föräldrar har, den finns plötsligt inte längre tillgänglig i små, dagliga, doser.
För det är inte de stora tingen som utlöser saknaden, de är de små vardagliga sakerna. Det är de där triviala vardagsfrågorna om varför inte benköttet till pölsan släpper eller varför anisbröden blev degiga.
Det finns säkerligen massor av obesvarade frågor, dagar då jag förbannar mig själv för att inte ha ställt dessa frågor. Lika säker är jag också på att det kommer dagar med glädjeämnen, men där saknaden av att inte kunna dela med mig av glädjen, blir enorm.
Men jag blir också varm inombords där jag nu står framför spegeln. För hela vägen fram till idag har ju på ett sätt varit en förberedelse, mina föräldrars försäkran om att jag verkligen skall klara mig på egen hand.
Jag hoppas att mina egna barn en dag skall kunna stå och känna det jag känner idag. Nämligen en självsäkerhet att kunna gå vidare i livet. Det måste väl ändå vara det bästa betyg en förälder kan få?
Jag granskar slipsknut nummer tio i spegelbilden, den ser fortfarande för tarvlig ut! Men jag kan inte göra annat än le när mammas röst ekar i mitt huvud,
– Ähh!! Nog dug det där!
Och idag, när denna krönika publiceras, så ringer också klockorna in till begravningsgudstjänst.
– Tack mamma!
Det måste väl ändå vara det bästa betyg en förälder kan få?
Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.