På radion sjunger en yngling: ”Jag skriver att jag hatar dig i betong”. Konsten är väl fri att tolka, och jag föreställer mig att det man skriver i betong är något man är less på att säga. Något man vill förvissa sig om att andra både ser och hör. Permanent. För mitt inre ser jag en betongvägg i hemmet med alla de där meningarna jag är så less på att säga:
Lägg bort telefonen.
Din skärmtid är slut nu!
Vi äter middag klockan 16.30.
Visst kan du plocka in i diskmaskinen?
Det finns rena strumpor i tvättstugan!
Jag fryser ihjäl.
Jag står inte ut!
Har du borstat tänderna?
När jag nu ser det i skrift inser jag att det inte skulle vara någon energigivande inredningsdetalj. Typ motsatsen till feng shui. Det vore kanske bättre att ha en betongvägg med de där orden man aldrig kan säga för ofta.
Vad fin du är.
Tack för att du finns.
Jag uppskattar din humor.
Du får mig att må bra.
Jag älskar dig.
Lite bättre känsla över den betongväggen tycker jag.
Lyssnar på betonglåten om och om igen. Plötsligt blir jag osäker på betongens egenskaper. Är det inte så att det man skriver i betong lätt försvinner? Det smälter liksom ihop, precis som orden man ristar på en sandstrand gör så fort vattnet sköljer över. Kanske är det man skriver i betong sådant som man vill kasta ur sig och sedan ångra att man sa? Lite vatten på väggen och vips är det borta. Som alla de där orden man kastar ur sig i vrede eller förtvivlan inte tar fäste hos mottagaren. Tänk om det vore så enkelt? Att allt hat bara försvann, att de där fula orden aldrig kunde skada och riva upp sår. Det vore väl fint? Men så länge vi inte har nån betongvägg får vi helt enkelt tänka efter vad som kommer över våra läppar och välja sådant som kan få stå kvar, även i betong som stelnat.
Lotta Johansson