STOCKHOLM 20090427Ett par på gott humör sitter i ett vardagsrum Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX Kod: 10160 Model released
Om jag inte tidigt fått lära mig att kunna skratta åt mig själv skulle jag nog inte under min uppväxt ha kunnat se på min synnedsättning på ett okomplicerat sätt.
Det uppstår ofta situationer som inte alltid känns roliga, men som med ett skratt blir mycket enklare att hantera.
Jag har min mamma att tacka. Hon sa alltid att ”Man ska inte ta sig själv på för stort allvar.” Jag behövde att någon som sa det till mig, särskilt när jag var yngre och allt alltid kändes pinsamt.
Jag vet inte hur många gånger som jag sprang över gräsmattan och lockade på en katt, böjde mig ned och klappade en handväska eller en boll. Eller när jag var sju år och på Blomsterslottet, trodde att det var en tomte som jag kände på när det var en tants arm.
Många gånger har jag packat i någon annans varor i påsen, stått och pratat med en klädställning eller lutat mig mot en varuhylla som sedan visade sig vara en människa.
Det kanske låter elakt men skrattet fick mig att inte ta så allvarligt på min situation.
Jag antar att min mamma ville härda mig inför framtiden. När jag var tonåring såg inte mitt rum alltid ut som jag trodde. Mina väggar pryddes med Ebba Grön och Nirvana, men inte bara det.
Bland idolaffischerna hade min mamma smugit upp ett inramat fotografi av Martin Emtenäs från Mitt i naturen, föreställande Näcken med en fiol. Ibland ett utklipp av en kontorsnisse med ett målat hjärta på skjortan.
Jag visste ingenting förrän mina vänner undrade varför. Det kanske låter elakt men det fick mig att skratta. Fick mig att inte ta så allvarligt på min situation.
Här om dagen skulle jag springa ut på mammas terrass, för att ta in hennes rottweiler som stod och skällde. Jag såg inte en stor kruka som stod i vägen, utan välte den och flög ut genom dörren. Undrar vem som såg mest skrämmande ut, hunden eller jag?
Varje dag händer det något, men ofta har jag en rolig historia att berätta.
Johanna Vetander Wallmark