Det är sensommar ute och jag håller i ett par svarta tygskor. Rean pågår för fullt och även om jag inte behöver dem så funderar jag på om jag ska köpa skorna eller inte. Jag avbryts i mina funderingar av att någon säger hej och mitt namn. Jag tittar upp och ser henne stå framför mig.
Jag minns henne som tioåring. Hon gick i min allra första klass och även om dessa barn nu är vuxna så finns de kvar i mig än. Hon ler stort mot mig och det känns så härligt bekant, hon är sig lik. Jag frågar henne vad hon gör nu för tiden och då berättar hon att hon bara är hemma över sommaren. I vanliga fall bor hon långt söderut och när hon berättar vad hon pluggat och gjort sen vi sågs sist har jag babiljoner frågor och funderingar.
Hon svarar glatt och delar med sig av sina tankar inför framtiden. Utlandsjobb och spännande utmaningar lockar och före det en kompletterande utbildning för att lättare få de jobb som hon suktar efter. Jag säger att det låter så otroligt intressant och jag menar det verkligen. Hon kommer dessutom att fixa allt detta galant.
När hon berättat klart stannar hon upp och frågar mig vad jag gör nu för tiden. Jag harklar mig och säger sedan lite tyst att jag faktiskt är kvar där hon lämnade mig för en massa år sedan. På samma arbetsplats och med samma jobb.
Trots att det har gått många år sedan hon var tio år och även om dessa år har fört med sig otroliga erfarenheter och kunskaper för mig personligen och arbetsmässigt så känns det där och då så futtigt.
Jag kan inte, även om jag skulle vilja, berätta om några spännande utmaningar i livet och därför står jag kvar ett tag efter att vi sagt hejdå. Jag försöker ignorera de kluvna känslorna som sköljer över mig och ställer sen undan skorna. Det blir inget köp den här gången.
Jag är faktiskt kvar där du lämnade mig.