Ändan vill ha sitt även sommartid, vilket kräver noggrann organisation av dess ägare.
När folk uppnått en viss ålder, cirka 60, då säljer de sommarstugan. Sedan suckar de belåtet av pur lättnad och vågar äntligen erkänna hur jobbigt det faktiskt har varit i alla år: ”Åh så skönt, nu slipper vi åka dit två gånger i veckan och klippa gräset. ”
Därför är det förstås helt fel av mig att vid nuvarande ålder, cirka 60, utan närmare eftertanke eller konsultation av husbocksexpert, braka sta och spontanköpa en stuga. Och det för allra första gången dessutom. Det är sån’t som kan få omgivningen att klia sig förvirrat i roten (roten = skallen = 1960-talsslang; författarens anmärkning) samt undra hur det står till med självbevarelsedriften. Borde inte den växa till med åren, inte avta.
”Tänk på gräsklippningen”, stönar generationskamraterna som lyckligen lyckats befria sig från detta trädgårdsok.
Dessbättre finns det ingen meningslös grönyta att gruva sig för, bara lågväxande lingonris, ty detta är en skogstomt som inte ber om någonting annat än att få bli lämnad ifred av klippgalna människohänder.
Däremot finns det andra, betydligt allvarligare spörsmål som en grånande förstagångsägare kan ägna sin tynande tankekraft åt. Till dessa intellektuella vedermödor hör inhämtande av regler angående lagfart, elavtal, vattenavgift och kommunal sophämtningsavgift för fritidshus.
Å andra sidan finns det annat som är ännu viktigare. Tillfrågad om vad det är som gör honom lycklig svarar en man från Storuman, vars nuna synts flitigt på ångtelevision den senaste tiden: ”Att jag får skita.”
Ett svar som möts av ett gapflabb, utom från mig, för karln i rutan har ju rätt.
"ty detta är en skogstomt som inte ber om någonting annat än att få bli lämnad ifred av klippgalna människohänder."
För en något ryggkrum och nybliven kåkinnehavare så är bajsandet en punkt som måste stå överst på att-göra-listan. Den som köper sina därtill avsedda tunnor av kommunen, den får dem hämtade av sopbilen. Det är inte okej att gräva ner skiten även om tidigare ägare råkar ha gjort så i alla tider, påpekar en bekanting med skrämmande gedigna naturskyddskunskaper på sin yrkesmässiga meritlista.
Inköp av en, kanske två, stycken tomma tunnor väger minst lika tungt som en korrekt avfattad lagfart. Kanske mer till och med. En lagfart är ju inte ens särskilt användbar, inte om man jämför med en toapappersrulle på dass.
Sedan vill sotaren ha en ny stege, de spruckna fönsterrutorna bör nog bytas ut också "och glöm inte att skrapa loss ett färg- och kittprov att ta med till färgbutiken", uppmanar maken. Någon liten renoveringsinsats måste det kanske bli ändå. Allt annat får förbli vid det gamla, för det är trevligast.