Foto: Bildmontage.
Det var längesen vi sågs och jag börjar fundera på att åka ner igen. Se huvudstaden, men framför allt träffa dem.
Vi har känt varandra sedan hösten 1992 och vi har blivit äldre, men är kvar i varandras liv trots de olika vägarna som livet fört in oss på.
Huvudstaden får dock vänta den här våren, för de vill komma hit. De vill åka norrut, till staden som gav oss den gemensamma gymnasietiden och som fortfarande är den plats som jag kallar hemma. Jag blir först glad, men sedan börjar jag fundera.
Huvudstaden brukar bjuda mig på både det ena och det andra, men vad ska Skellefteå kunna bjuda dem på under en helg i maj?
Jag möter dem vid Parkbron tio minuter efter att jag har slutat jobba.
Caféet vid älven levererar i form av goda sallader och bakverk samt människor från förr som de känner igen.
Utsikten är fin och när jag berättar om allt som sker och ska ske längs älvbrinken och på andra ställen, så känner jag mig stolt över allt som händer i staden som är min. Vi är på gång och bättre ska det bli.
Resten av helgen bjuder på allt det fina med en småstad. Vi tar promenader överallt, äter fantastisk mat på en av stadens restauranger och mina besökare får vara med på samtal med ytliga och nära bekanta på en loppis, spontana möten längs gågatan och roliga småprat i de olika affärerna som vi besöker.
Allt detta värmer mig, trots att snöstormen rasar just den här helgen i maj.
När det blir söndag och jag vinkar av dem vid flygbussen konstaterar jag att jag fått visa dem vad det är med den här staden som jag tycker så mycket om och vad det är som gör att jag faktiskt stannar kvar här i Skellefteå.
Det är nämligen så att trots att resten av världen ibland känns alldeles för långt bort, så finns här en känsla av att det mesta är nära.
Sofie Hedman
Allt detta värmer mig, trots att snöstormen rasar denna helg i maj.