– Väckte jag dig?
– Nää, absolut inte. Jag har varit uppe länge.
Jag kan knappt få upp ögonlocken och lögnen raspar i telefonluren. Hes och nyvaken spelar jag nu förkyld och harklar förtydligande. Detta eftersom klockan är elva på förmiddagen och det i min nyvakna hjärna pågår en intensiv försvarsprocess. För tänk om uppringaren nu tror att jag är en riktig nattsuddare, ja till och med misstänker mig för att ha varit ute och rumlat, en tisdag dessutom, bevare oss väl! Därför hoppar den rosa lögnen ur munnen, fix och färdig.
Redan när vi föds ligger generna färdigskrivna. Det är nämligen fult att sova på morgnarna. ”Arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar mången tillfälle till synd” hette det på Luthers tid. Den som inte klev ur sängen samtidigt som tuppen gol, betraktades som sjusovare och visade tecken på lathet. Och lathet - det har genom historien varit en mycket dålig egenskap.
Skampåsen ska därför placeras över huvudet på oss morgontrötta.
Med glädje ser jag hur den yngre generationen med friskhet börjar skaka loss sådana här gamla attitydfenomen. De sover och vakar då det passar deras egen vardag, och känner inte längre av skampåsen.
Det här är alltså en generationsfråga. För oss som haft piskan alldeles för nära ryggen, nästan slagit knut på oss själva i vår strävan att vara till lags och duktiga i andras ögon. Och - noga med vad ”folk ska tycka och tänka”.
Om man i stället tänker sig samtalet så här:
– Väckte jag dig?
– Ja, det gjorde du.
Så blir det inget bättre av det. Uppringaren blir genast alldeles förstörd och ber om förlåtelse för sitt hemska tilltag.
Finns lösningen?
Jodå. Vill du ha sovmorgon så stäng telefonen! Och när frågan kommer varför du varit onåbar, kan du ju antingen säga som det är, eller dra till med att du varit på sammanträde sedan klockan sju i morse.
Britta Stenberg
Tänk om dom tro att jag är en riktig nattsuddare.