När du tänker på alfabetet, ser du varje bokstav som en färg? Eller siffror, är siffran ett ”gul” och sju ”blå?”
För mig har alla tecken, veckodagar, månader, namn och ting en färg. Även ljud dyker upp för mitt inre, som en virvlande ström av färger.
Jag är inte ensam, men det är rätt ovanligt. Det jag pratar om kallas för synestesi.
Att jag är synestet är något som jag aldrig reflekterat över. För mig är det lika självklart att augusti är blå, som att himlen är blå. Det är ett inre liv av färger och har alltid varit så.
Synestesi är ingen sjukdom eller magiskt fenomen. Det är ett neurologiskt tillstånd som gör att två eller flera sinnen är sammankopplade.
Förmodligen är det ärftligt. Det är svårt att uppskatta men cirka fyra procent av jordens befolkning har synestesi, mest kvinnor.
Jag ska försöka förklara. Om jag hör en låt ser jag för mitt inre varje instrument som en bestämd färg.
Som ett videoklipp med virvlande färger som spelas upp för mitt inre. Som ett piano där varje tangent har en egen färg.
När en vanlig person lyssnar på radio, ser synesteten på tv, det vill säga både ser och hör.
Alla som jag känner har en färg tillhörande deras namn, och en annan färg tillhörande deras röst.
Tänker jag på årets alla månader ser jag varje månad som en färg, som ett fotografi med färgklickar i följd.
En bra liknelse är att när en vanlig person lyssnar på radio, ser synesteten på tv, det vill säga både ser och hör.
Det sägs att synesteter ofta är kreativa, men kan vara mer känsliga för platser med många syn och hörselintryck. Som med allt annat finns det förmodligen både för och nackdelar.
Skulle jag vilja ta bort alla färgerna ur mitt liv?
Nej, jag tycker det är en härlig kontrast till min synnedsättning och ”den grå vardagen.”
Särskilt nu när jag börjat tänka på det. Jag har aldrig träffat någon annan som har synestesi, inte vad jag vet.
Det finns en stor chans att personen själv inte ens vet om det, eftersom att det för denne är så naturligt.
Johanna Vetander Wallmark