Allting har en början och ett slut, men helt plötsligt tycktes det vara det sista av allt. Det här är sista gången vi har föreläsning tillsammans. Det här är sista gången vi äter lunch tillsammans. Det här är sista gången vi blir festar tillsammans. Det är några exempel på vad jag fick höra av mina kompisar för bara någon vecka sedan. Liknande saker hade hörts förut, men då var det oftast med en hint om att det bara var sista gången på ett tag. Typ några månader eftersom det hittills varit sommarlov och praktikperioder som framkallat meningarna.
Den här gången var det mer seriöst. Det handlade inte om en månad eller två. För plötsligt var studietiden över och alla skulle flytta från staden vi träffats i. Vissa skulle hem till någon liten by, andra skulle till storstäderna och några skulle fly landet i jakt på mer äventyr. Separationsångesten var extrem och bilder gamla som gatan florerade på sociala medier för att påminna om alla stunder vi haft tillsammans.
Men även om det kändes som om det var sista gången vi sågs på alldeles för länge så behöver det ju inte vara så. För nu lever vi i en tid då snigelpost har ersatts av chattar och det är inte allt för svårt att prata med varandra, egentligen. Jag menar, även om vi inte längre sitter i samma rum och äter lunch, så kan vi i alla fall skicka bilder på vår mat till varandra och låtsas som om allt vore precis som förr.
Nu när det bara är några dagar in på det nya året och vi mer eller mindre blir dränkta i budskap om att börja om på nytt, så tänkte jag inte vara sämre. Ett slut innebär även en början på någonting nytt sa någon för länge sedan. För så är det ju. Nu när stora delar av min vänskapskrets har spridits med vinden över denna jord har vi alla helt plötsligt nya liv och nya kompisar. Kompisar som vi om några år kanske säger exakt samma meningar till då det är sista gången vi äter lunch tillsammans.
Gamla bilder florerade på sociala medier för att påminna om alla stunder vi haft tillsammans.