Karriärcoachens logg: Del 76
Jag gick vilse på Drottninggatan i Stockholm nyligen. Eller snarare från, egentligen.
Gled sådär turistvärldsvant fram och funderade på ingenting när jag blev medveten om att jag inte riktigt visste var jag var.
En sidogata, några hundra meter åt fel håll efter jag lämnat en butik, en sidogata till. För er med lokalsinne och normalt utvecklad rumsuppfattning är det en utmaning att förirra sig från nämnda gata. Den går liksom bara till höger och till vänster.
Men för en som inte fäster större notis vid landmärken och väderstreck utan hellre låter blicken vandra bland mötande människor är det inte så svårt.
Tröttheten som kommer efter ett par dagar i storstaden härrör nog från detta också. Den oavbrutna screeningen av mötande människor.
Hemmavid går det inte många meter mellan bekanta ansikten under en stadspromenad medan sannolikheten att stöta på en bekant på gatan i storstaden är näst intill försumbar. Sisyfosprojekt tenderar både utmatta och uttråka.
Nu kom det sig så att under detta ofrivilliga strövtåg slant jag förbi en anspråkslöst skyltad butik, med en inre golvyta på maximalt två kvadratmeter, där utbudet bestod av resor och cigarrer.
Väggarna bestod av välfyllda humidorskåp på båda sidor en orientalisk golvmatta som sett bättre dar. Habaneratoner ur högtalaren och tung cigarrdoft från de bakre rummet. Needless to say, butiken var ett fynd.
Tre minuter därifrån, i källaren av en inredningsbutik, möter jag kamratliga Skelleftebor och får mig en pratstund och bekräftelse.
Innan hemresan träffar jag en vän över middag och nämner min storstadströtthet.
Hon säger att det går över efter ett tag, att man vänjer sig och kopplar bort brus och människor.
När jag sedan, via tunnelbana och tåg, alltjämt sökande bekanta ansikten, tar mig ut mot flyget är jag säker på att jag inte vill vänja mig.
Det är bättre att leva med än bredvid.
Stefan Berg
”Sannolikheten att stöta på en bekant på gatan i storstaden är näst intill försumbar.”