De senaste veckorna har jag varit lite lomhörd. Alla ljud omkring mig har varit lite dämpade och emellanåt har jag allt för tydligt hört mitt eget tuggande och hur knäckebrödet smulas ner.
Jag började med en ny hobby och sedan dess har jag haft vatten i örat.
Vilken är då min nya hobby? Vid 32 års ålder bestämde jag mig för att lära mig att crawla.
Efter att i så många år simmat runt enligt de bröstsimsprinciper jag fick lära mig i Jörn och Bolidens badhus under grundskoleåren har jag inlett processen att bli lite mer Michael Phelpsifierad.
Till det första kurstillfället gick jag med en lätt skräckblandad förtjusning i kroppen. Med en kropp inklämd i en hyfsat ny baddräkt och mina babyblå simglasögon av budgettyp i näven var det dags att tillsammans med ett helt gäng av glada amatörer ta sig an det böljande blå.
Låt oss slå fast en sak: jag har aldrig tidigare i mitt liv inhalerat så mycket vatten på en enda timme.
Det må se lätt ut att crawla, men verkligheten är en helt annan. Det handlar inte bara om att lite så där avslappnat sparka med benen och sedan graciöst ta armtagen.
För det första kan du ju testa att lite avslappnat sparka med benen där i vattnet. Du tar dig ingenstans. Här gäller det att ta i.
För det andra så är det inte så lätt att ta de där armtagen. Speciellt inte när det inte får plaska hur som helst. Här ska det vara effektivt.
För det tredje så är det inte lätt att andas in luft och inte vatten när man ligger där och plaskar. Tro mig, vatten innehåller inte nog med syre för att syresätta den här kroppen.
Hur går det då? Tja, det börjar ta sig. Jag behöver numera inte tömma näsan på vatten efter ett simpass. Och jag rör mig framåt.
Men någon Michael Phelps blir jag aldrig.