Vaknar mitt i natten på ännu ett hotellrum. Tankarna snurrar och trots att jag verkligen vill sova har min kropp tydligen bestämt sig för att det är dags att vara vaken. Under dagtid känns tempot jag just nu håller helt rimligt, som egenföretagare ska det mycket till för att tacka nej till inkommande uppdrag. Vi vet att det alltid kommer perioder då stressen snarare består i att ha för lite att göra.
Som alltid när klockan visar 03.11 är inte tankarna så positiva. Jag går igenom kvällens föreläsning och ältar någon felsägning, eller tänker på den där personen som satt två rader bak och såg sur ut mest hela tiden. Hela tiden återkommer också tanken: ”Hur kan någon överhuvudtaget frivilligt utsätta sig för detta?”
Även om det känns som en omöjlighet så somnar jag om.
Även om det känns som en omöjlighet så somnar jag ändå om och vaknar av klockan som står på 05.45. Dags att stiga upp och påbörja resan hemåt. Väl hemma möts jag upp av min familj, alla pratar i munnen på varandra och plötsligt känns all oro och stress långt borta.
Jag tänker på det som jag upprepar som ett mantra på mina föreläsningar. Människor blir inte sjuka av stress. Vi är byggda för att hantera stress.
Det som kan göra oss sjuka är inte stress, utan brist på återhämtning. Mellan alla de där stressiga stunderna måste vi få en chans att ladda batterierna.
Jag är så otroligt tacksam över allt som händer i mitt liv just nu. Att jag får göra det jag drömt om. Vara ute och prata om det här livsnödvändiga ämnet, stressen, samhällsproblemet, systemfelet. Att jag får prata om individen i strukturen och om strukturerna i individen. Det är viktigt och det är meningsfullt. Jag ser det dessutom både som en plikt och en skyldighet.
Men just precis nu behöver jag göra andra saker. Som att gå ut och känna lukten av hösten. Vi har alla bara ett liv och behöver lära oss att vara rädda om det.
Sandra Lindström