Nu närmar sig min favorithögtid alla kategorier, ja jag pratar såklart om julen. För mig är december en enda lång räcka av anledningar till glädje och mys. Glittrande glitter, rykande glögg, snö och tomtar på rad. Doften av hyacinter, kalla och mörka midvinternätter, värmande brasor. Jag älskar allt precis lika mycket och tror ibland att Adolphson och Falk skrev låten ”Mer jul” specifikt till min ära.
Men att gilla något väldigt mycket är inte detsamma som att jag slutar förstå att många inte känner och tänker som mig. Jag vet, alltför väl, att det som är ett paradis för mig är ett helvete för andra. Så när någon berättar för mig att den inte tycker om julen bemöter jag det inte genom att säga: ”Men julen som är så himla underbar! Hur kan du tycka sådär?”
Det som är ett paradis för mig är ett helvete för andra.
Att bemöta andra människor utifrån sina egna preferenser är något som många av oss skulle behöva träna på att inte göra. Det är inte en personlig kränkning, eller anledning till ilska, när någon berättar för mig att den hatar julen och önskar att den var slut redan innan den börjat. Tvärtom. Det är viktigare än någonsin att vi tränar på att lyssna, fråga och stötta varandra. Dina behov, tankar och sanningar är liksom ingen måttstock som alla andra ska mätas efter. Vänlighet i vardagen och att bry sig om andra är dessutom en viktig skyddsfaktor mot både psykisk ohälsa och stress.
Jag vill avsluta min julskimrande krönika med att påminna om att traditioner, så även julens, både är underbara och föränderliga. De regler och normer som följer med dem är inga naturlagar eller givna av gud, utan som allt annat gjorda av människor, för människor.
Så låt oss, istället för att bråka om vem som har rätt eller fel, samsas kring det som verkligen är viktigt. Som omtanke, respekt och att se varandra för de vi är. Olika och lika. Värdefulla och unika.
Sandra Lindström