Sitter på en ö i Stockholms skärgård, det är vackert utanför mitt fönster, orange höstglöd och strålande sol. Temat för resan är skrivande. Allvar blandas med skratt i vår lilla skrivargrupp och jag tänker på det här med mående i dagens samhälle.
Hur så många av oss lider, och mer eller mindre äts upp av krav, normer och strukturer som vi ibland inte ens kan se eller fullt ut förstå och som ändå är där och påverkar oss. För några år sedan gick jag igenom en tung period där allt kändes mer eller mindre nattsvart.
I en värld som just då kändes som en stor del av problemet, med all sin misär, våld och elände växte behovet av att skapa en fristad. Så jag började blogga om sådant som kändes viktigt, vardagligt och meningsfullt och skrivandet fick bli en ny och viktig del av mitt liv. Med tiden blev också livet lättare. Inte så att jag varje morgon hoppar upp ur sängen med ett leende på läpparna, jag kan fortfarande blir ursinnig över de orättvisor som pågår mitt framför våra ögon och ledsen över att förändringen sker så långsamt, men jag känner också en enorm tacksamhet. Över mitt liv, min familj, mina vänner och enkla saker som en kopp kaffe på morgonen.
Det går att komma ut på andra sidan.
Jag är inte på något sätt immun mot att åter drabbas av smärta och sorg, men är inte längre lika rädd för det. För vad är egentligen alternativet? Jag vill ju leva det här livet så länge jag får möjligheten, med alla mina erfarenheter. De goda och de dåliga. Det är det som är att vara människa.
Jag ägnar mina sista rader i den här krönikan åt alla er som just nu befinner er i stormens öga, som skakar av ångest, som sörjer det som gått förlorat, hatar det som gjort er illa. Jag vill att ni ska veta att det går att komma ut på andra sidan. Kanske inte alltid på det sätt ni hade tänkt er eller hoppats på. Men så länge ni lever och andas finns det liv. Så lev.
Sandra Lindström