Strosar längs en allé mot palatset, milsvida grönskande fält och klarblåa dammar med svanar möter oss på vägen. Det är en varm septemberdag och solen lyser över den brittiska landsbygden. Intill pågår hästtävlingar; transporter och tweedklädda hästmänniskor passerar när vi närmar oss Blenheim Palace där vi kommer att tillbringa de närmaste timmarna.
Som ni kanske förstår har jag åter befunnit mig på resande fot, den här gången var resmålet England, närmare bestämt Oxford. En charmig stad, präglad av universitetet med institutioner i nästan varje stenhus som vi: Jag, mamma och mina två systrar, passerar under våra dagliga promenader. Under de här dagarna bor vi tillsammans och gör allt det där som ska göras: Afternoon tea med scones, marmelad och clotted cream. Brittiska pubar, charmiga marknader och en traditionell picknick i universitetsparken.
Han kände till familjer där man inte tycker om varandra
Bland alla trevligheter är det ändå en speciell händelse som stannat kvar lite extra. När vi åkte taxin mot Oxford kördes vi av en pratsam och vänlig chaufför som frågade om vi möjligtvis var på väg till en konferens? En av mina systrar svarade:
”Nej vi är en familj som reser, det här är vår mamma och vi tre är systrar.” Varpå chauffören svarade att det var roligt att höra för han kände alltför många familjer, syskon och föräldrar, som inte alls tyckte om varandra och definitivt inte skulle resa tillsammans. Sedan kikade han på oss i backspegeln och sa med eftertryck:” So you are the lucky ones, really.”
Ibland behöver man bara en sådan liten påminnelse, att aldrig ta de små sakerna för givet: Människorna som tycker om dig och som du tycker om tillbaka, människor som du orkar stå ut med även när det ibland kan skava. Att få resa tillsammans med sina systrar och sin mamma, det är att vara lyckligt lottad.
Sandra Lindström