Jag hade häromveckan den stora äran att vara bjuden på fint galej i huvudstaden. Det var en sådan där tillställning som nästan kan jämföras med en bal på slottet: röda mattor, limousiner med tonade rutor, mingel och bubbel. Hela Sveriges kändiselit samlas på anrika Cirkus i Stockholm och trängs framför kamerornas blixtar. Det var priser som skulle delas ut, den mest spännande nomineringen var till vår egen Hanna Marklund, som ju är både grym och kompetent på alla sätt och vis.
Till saken hör att jag ofta slits mellan en väldig förnöjsamhet med vardagens rutiner, jag gillar att sitta hemma vid köksbordet och jobba, dricka lite för mycket kaffe och umgås med (just nu) snoriga och hostiga ungar, samtidigt som jag kan drömma om extravaganta upplevelser, storstadens puls och att få befinna sig i händelsernas centrum.
Så var stunden inne! Efter att ha suttit och svettats över ett två timmar försenat flyg från Falmark, hade jag ändå lyckats ta mig till Cirkus, drömmarnas plats. Den tv-produktion som jag varit en liten del av vann Kristallen och alla vara jublande glada. Men när jag står där, uppklädd till tårna med Hollywoodfruar och programledare minglandes runt mig i den ena mer fantastiska kreationen efter den andra, så dyker en tanke upp: ”Vad gör jag här egentligen?”. Vet inte om ni känner igen det, men när jag var liten hörde jag uttrycket att känna sig som något ”katten släpat in” och oavsett hur höga klackar, vacker klänning och glittriga örhängen jag hade tagit på mig för att passa in, så kändes alltihop som en maskerad där jag för en liten stund blivit insläppt på nåder.
Det viktigaste och det jag egentligen vill säga är, visst glitter, glamour och en bal på slottet i all ära, men känslan när jag dagen efter står med stövlarna på i blåbärsriset mellan susande hundraåriga granar, den är svårslagen.
Känslan av att höra hemma.
Sandra Lindström