Foto: Hasse Holmberg / TT.
Det är snart ett år sen han lämnade oss. Och för en dryg vecka sen skulle han ha fyllt 80 år. Livet har gått vidare men han finns såklart alltid med mig i mina tankar. Vissa dagar känns saknaden extra stor och då är det skönt att blunda och minnas.
Jag ser honom som ung konfirmand. Så fin i sin kostym och sitt välkammade hår. Jag ser honom tillsammans med sin moster. All den kärlek som fanns mellan dem. Jag minns påskhelgerna vi tillbringade i hans barndomshem tillsammans med farmor, farfar, hans syskon och mina kusiner. Våra rosiga kinder och de meterhöga snödrivorna. Vi tolkar på skidor efter Sno-Tricen och borrar hål i isen för att hämta vatten. Bus, lek och kärlek.
Jag ser vår lilla familj under uppväxten i Boliden. Hur han leker med mig och min syster på gräsmattan i Minkfarmen. Jag ser honom på morgonen med kaffekoppen i handen och tidningen på bordet framför sig. Redo för en ny arbetsdag. Jag minns hans skratt och alla tokigheter från festliga tillfällen med vännerna. Mamma som punkare och han som eldig spanjor på en maskerad. Lycka, glädje och vänskap.
Jag ser en morfar med första barnbarnet i sin famn. De plirande ögonen när han stolt säger: "Han är så söt. Han är så lik morfar." Glädjen när barnbarnen blir fler .Barnbarnens stora ögon när han berättar att det är han som är Stålmannen. Omtanken om alla de älskade små. På hans sätt. Lyssnande, tankfull och trygg.
Det är lätt att drömma sig bort. Men när jag blundar utan att tänka efter finns det bara en bild av honom. Han sitter på en stol ute på gården. Det är sommar och hans ansikte är vänt mot solen. Han blundar. När han hör att jag kommer vänder han sig mot mig, ler sitt varmaste leende och säger: "Men heeej Lena, min älskling, så roligt att du kommer. "
Pappa, jag vet att du sitter och väntar. Jag kan inte komma än men när tiden är inne ses vi igen.
Lena Långdahl
Barnbarnens stora ögon när han berättar att det är han som är Stålmannen.