Vi känner inte varandra, är knappt bekanta. Jag vet vad han heter, inte mer. Ändå vädrar han sina åsikter högt. Hans åsikter provocerar mig och skulle i ganska många sammanhang göra väldigt många människor riktigt ledsna. Jag argumenterar emot. Litegrann. Vill inte starta en debatt just nu och framför allt inte just här.
Det senaste året har jag på både ett och två och tre ställen träffat på människor med för mig motsatta åsikter som gärna ventilerar dem högt och ljudligt. Det är människor som jag inte har någon relation till och som således inte har någon som helst aning om vad jag står för, och vad jag har i min ryggsäck.
Det är människor som inte vet vad jag tänker om homosexualitet, invandring, religion eller hur vi ska bestraffa människor som begår brott. Människor som inte vet om jag är för eller emot eller bara helt likgiltig. Ändå uttrycker dessa människor sina åsikter helt oberoende av sammanhang, till synes helt övertygade om att jag håller med dem. Det kan hända vid en fotbollsplan, över en kaffekopp eller i en lekpark.
Vi lever i ett fritt land. Vi får ha vilka åsikter vi vill och vi är fria att uttrycka dem tills vi passerat de gränser som våra lagar tillåter. Jag lär mina barn att det måste få vara högt i tak och att man ska stå för sin åsikt och veta vad man vill. Så är det och så måste det få vara och förbli.
Men. I min värld lär jag även mina barn vikten av medmänsklighet och alla människors självklara rätt att få finnas till, oberoende av yttre och inre omständigheter. Jag lär mina barn det, för det är i den världen jag vill att de ska få leva. Därför känns det obehagligt att åsikter av motsatt karaktär får växa sig större och framför allt att de framförs som om de vore lättsamma och allmänt rådande.
Från människor som inte har någon som helst aning om vad jag står för.