Klockan närmar sig nio på lördagsmorgonen. Luften är krispig och klar när den brokiga skaran samlas. Någon nickar lågmält, andra kramas eller hälsar med en välment gliring.
Vissa har varit med i vad som kan beskrivas som en evighet, andra är nykomlingar. Förväntan ligger i luften, och hos vissa kanske man till och med kan skymta en viss nervositet i ögonen.
Andra tar det med en klackspark. Någon är 20 år, andra har fyllt 70. Merparten är däremellan. Någon har senaste utrustningen, andra bryr sig inte om material. Där är pedagogen, brevbäraren, chefen och pensionären. Egenföretagaren och studenten. Miljonären och den som har det knapert varje månad. Alla är välkomna.
Beröringspunkterna tycks vara obefintliga, men så startar aktiviteten och helt plötsligt finns det något gemensamt, ett unisont mål och syfte. Sorlet böljar genom gruppen i takt med kropparnas rörelse men det som avhandlas är väsenskilt.
På vissa håll diskuteras ämnen strikt kopplade till aktiviteten: Mängd, teknik, utförande, kvantitet och kvalitet. På andra håll är det mjukare värden som behandlas: social samvaro, omvärldsspaning (läs skvaller) och personliga utmaningar. Vissa förblir tysta.
Så fortgår aktiviteten under entusiastisk ledning. Krävande moment varvas med lätta och när 90 minuter är över skiljs vi åt. Var och en åt sitt håll, och det slår mig att man kanske aldrig skulle mötas under en hel livstid om det inte vore för just den här aktiviteten som förenar.
I ett stråk av adrenalinstinn eufori tänker jag att världen kanske skulle vara en bättre plats om fler hade en hobby, något som förenar.
För min del är det löpning, men det hade lika gärna kunnat vara en orkester eller ett gäng motorhistoriker som träffas varje lördagsmorgon och hittar en samhörighet i en grupp där alla är välkomna.
Oavsett ålder, kön eller hudfärg. Vilken blir din hobby?
Lotta Johansson
Beröringspunkterna tycks obefintliga, men helt plötsligt finns det någotgemensamt.