Varje gång jag känner doften av kanelbullar rusar ett minne fram och jag är fem år igen, med min gammelmormor i Åkersberga utanför Stockholm där jag delvis växte upp.
Där stod vi i köket medan jag klumpigt bredde ut smöret över degen.
Det här med bullar var kul, men jag var mest där för att tjuväta av degen.
När jag känner doften av nyklippt gräs rusar ett annat minne fram, nu är jag sju år och spelar fotboll i Östra Ersboda i Umeå.
Våra sinnen fungerar på ett fantastiskt sätt. Smak, hörsel och luktsinne. De kan alla på egen hand ta fram de där starka känslorna vi kände i just det ögonblicket.
När jag hör Aviciis låtar händer precis samma sak i min hjärna. Hans låtar förknippas med minnen, stunder och ögonblick från mina tonår.
Hans låtar tar mig tillbaka till festivaler, kyssar under ett paraply vid älven och till den där kvällen jag satt två meter ifrån en kille på en förfest som sedan kom att bli en väldigt viktig del av mitt liv.
Avicii är död.Det var som att en kall vind nyss blåst förbi och jag lade ner min gaffel.
Aviciis musik var där genom ren lycka och impulsiva dumheter, men även genom sorg och hjärtekross.
Jag äter sällan pannkakor med sirap men en kväll i Tottenham Court road hällde jag sirap över hela min pannkaka inne på ett café med min pojkvän. Jag hade precis tagit min första tugga när meddelandet kom.
”Avicii är död." Det var som att en kall vind nyss blåst förbi och jag lade ner min gaffel. Det där caféet kommer jag aldrig traska förbi igen utan att känna den där kyliga vinden om och om igen.
Jag vet inte varför våra hjärnor fungerar så som de gör, och varför vissa minnen är starkare än andra - men Avicii lyckades göra sig själv odödlig på detta vis.
Vila i frid Tim. Människor kommer fortsätta dansa, kyssas, bråka samt skratta med din musik som deras soundtrack.
Och så länge dessa minnen lever vidare - gör även du.
Jasmine Said