Att vara professionell är något som de flesta vill vara, oavsett yrke. Man tänker högaktat om den som anses vara professionell och vi letar konstant efter sätt som får oss att framstå som mer yrkesvana. Samtidigt som formalitet står högt i kurs är det ofta de informella alternativen som löser upp knutarna i våra arbetsliv. Det här är ett intressant fenomen, att lite lättaktighet och ett slitet skämt här och där kan vara svaret på så mycket.
Man kan titta på ett större mötesforum som Almedalen till exempel. Inte sitter landets makthavare runt mötesbord där inte, de står runt barbord. Kostymer och uniformer byts ut till luftiga sommarkläder men affärerna rullar på ändå, mycket väl till och med. Jo, för det är ju ingen större hemlighet att beslut likt talesättet tas i maktens korridorer.
Kanske är det så att vi inte behöver vara den bästa förhandlaren eller mest erfarna kollegan för att vara framgångsrika? Kanske är den mest avslagna ölen i den dunklaste hotellbaren den största framgångsfaktorn i våra professionella liv?
Familjärt är bra, det får oss att komma ihåg att vi alla är jämlika medmänniskor. Och om det till råga på allt är bra för affärerna så borde saken vara klar. Något som däremot verkar vara en konsekvens av strategin är att somliga inte ser den hårfina linjen mellan arbets- och privatliv. "Karlar på konferensresa", jag kanske inte behöver säga mer för att göra mig förstådd. Det gäller för övrigt lika mycket för kvinnor, svineri saknar könstillbehörighet.
I slutändan kommer det som vanligt till att kunna balansera det bästa av två världar. Att vara professionell innebär att vara bra på sitt jobb. Om det innebär att gå rakt emot det som vi hittills lärt oss att man ska göra för att var professionell kan jag konstatera att det behövs ögon i nacken för att få kalkylen att gå ihop. Tur att vi lever i Sverige där "lagom" anses tillräckligt.