Det återstår bara drygt en och en halv månad av 2018 och fortfarande är det inte fred på jorden. Hur är det möjligt? Allt skulle ju bli bra redan i mitten av 1990-talet, det försökte i alla fall jag och mina klasskompisar se till.
Under ett läsår på mellanstadiet vek vi nämligen papperstranor i sinne. Vi vek dem på rasterna då det regnade, snöade eller var så kallt att vi fick vara inomhus. Vi vek dem på lektionerna om vi fick tid över, vi vek dem till och med hemma ibland om vi inte hade något bättre för oss.
Tillsammans skulle klassen få ihop tusen papperstranor, vilket i snitt betydde 37 tranor per elev. Givetvis var det några i klassen som drog ett tyngre lass, men alla hjälptes åt.
När alla tranor – som i ärlighetens namn kanske mer såg ut som svanar eftersom de långa, karaktäristiska benen saknades – var färdigvikta, skulle de träs på en tråd och skickas till Japan.
Där skulle de sköra pappersfåglarna sedan viras eller läggas runt en staty i Peace memorial park i Hiroshima.
Det är i alla fall den kraftigt förenklade version som jag minns så här två och ett halvt decennium senare.
Varför? Jo, det skulle bli fred på jorden. Det är i alla fall den kraftigt förenklade version som jag minns så här två och ett halvt decennium senare.
Men tyvärr finns ingen världsfred i sikte. Vad var det som gick fel? Skickades aldrig våra tranor till Hiroshima, var det någon annan klass som slarvade – eller var det posten som redan då hade svårt att leverera rätt försändelse till rätt plats?
Jag vet inte. Jag kan bara beklaga att det så högt önskade resultatet uteblev, men jag kan ändå uppskatta initiativet.
Kanske var tanken med projektet att uppmärksamma alla väpnade konflikter runt om i världen. Ett ämne som är otroligt svårt att greppa för både vuxna och barn, men som möjligen kan bli lite mer begripligt med hjälp av handfast papperspyssel.
En annan tanke var kanske att förmedla att ”ingenting är omöjligt” och att om tillräckligt många enas och jobbar mot samma mål, så kan stora och fantastiska saker ske.
Det är ett vackert budskap att förmedla, till alla människor i allmänhet och till unga människor i synnerhet.
Kanske är det därför som det än i dag viks papperstranor runt om i världen. Slutdestinationen är fortfarande Peace memorial park i Hiroshima och kanske, kanske kan papperstranorna förvandlas till fredsduvor i framtiden.
Ja, i bildlig mening då. Jag är inte hur naiv som helst.