Dan före dan före dopparedan. Men var är min julkänsla? Hur mycket jag än anstränger mig verkar den inte hitta hit. Jag har klätt vår 50 centimeter höga julgran för länge sen. Det ligger två paket under granen. Glöggen som våra besökare hade med sig är värmd och uppdrucken. Och julstjärnan, inköpt på Ikea i Abu Dhabi, är tänd. Ändå vill den inte infinna sig. Julkänslan.
Jag bläddrar mig igenom bilderna i sociala medier. Hela världen svämmar över av jul. Så orättvist. Fast det kanske är rätt åt mig. I vanliga fall är jag inte någon stor julfantast. Med åren har lådan med julsaker krympt och senast vi firade jul i Skellefteå prioriterade vi bort att laga julmaten själva. Vi följde rådet från en bekant och beställde catering. Vilken briljant idé. Det var otroligt gott och minskade den där julstressen med 100 procent. Jag skulle förmodligen ha gjort på samma vis i år om jag hade varit hemma.
Fast nu är jag ju inte hemma. Så istället sitter jag och drömmer om en liten, liten burk ansjovis. Som skulle bli till en riktigt, riktigt god hemlagad Janssons frestelse. Jag längtar till och med efter att höra "Nu tändas tusen juleljus" skråla ur högtalarna samtidigt som alla hysteriska julklappsjagande människor trängs inne i butikerna. Eller vänta nu. Det finns något bra med att sakna julen.
Julstressen har inte heller hittat hit. Paniken över att tiden inte räcker till. När jag tänker efter så har jag det ganska bra. Jag kan ta en promenad runt kvarteret i solen. Tända ett ljus och dricka en kopp te med smak av kardemumma. Bara för att det är mysigt. Julhelgen här nere har inga måsten. Så jag tar mig samman, släpper känslan om en saknad jul och låter helgen passera som vilken vanlig helg som helst. Och bäst av allt. När sociala medier fylls av människor som är uppjagade för att de måste städa bort julen sitter jag fortfarande här utan måsten och dricker mitt kardemummate. God jul!
Lena Långdahl
Julhelgen här nere har inga måsten.