STOCKHOLM 20131213 Skiljetecken bakade som pepparkakor. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070
När du bränner dig på ugnen då du skickligt ska försöka peta ut den lilla djupplåten med kladdkaka så är du noga med grytlapparna nästa gång. När du gör en ordentlig vurpa med cykeln och skrapar upp hela benet så föredrar du att gå nästa gång. När du trampar fel med ena klackskon och vrickar foten känns dina gamla sneakers plötsligt väldigt bekvämare och säkrare. De ärr vi har kvar från alla olyckor påminner oss dagligen om vad som kan hända om vi kastar oss upp på den där hästen igen.
Men alla dessa synliga ärr vänjer vi oss vid och förr eller senare galopperar vi för våra liv. Men de andra ärren då? De där som en eller flera lämnat ingjutet i våra hjärtan, de där som vi märker av som mest när vi ser plågsamma minnen för vår inre syn. Det finns ingen grytlapp när det gäller kärlek, vi kan bara ge vårt allt och hoppas på att inte bli brända.
Men efter att ha blivit brända en eller två gånger så kyler vi oss i havets iskalla djup där inte en enda liten låga kan vistas. Det enda vi kan fråga oss själva gång på gång blir ”Är det värt det?” Och jag tror inte vi inser att det är värt det förrän någon speciell får oss att skratta igen, den där typen av skratt som för stunden bedövar varenda liten smärtimpuls på insidan.
Du märker att för varje gång denna person får dig att skratta, desto mer kvardröjande blir denna bedövning, tills du knappt känner av de där inre ärren längre. Allt du vet är att du inte är vaken om nätterna på grund av tårar längre, utan snarare av att ditt hjärta bultar alldeles för hårt för att du ska kunna upprätthålla regelbundna andetag. För din inre syn ser du nu istället bedårande smilgropar, glittrande ögon och rufsiga lockar. Som Peter McWilliams sa ”It is a risk to love. What if it doesn't work out? Ah, but what if it does!”
Jasmine Said
Det finns ingen grytlapp när det gäller kärlek.