Kaffebryggaren fräser ut sina sista droppar vatten och hemma i köket sprider sig en välbehaglig doft av nybryggt kaffe. Utanför köksfönstret samlas domherrar och talgoxar kring fågelbordet. Det är söndagsmorgon och stilla lugnt. Kroppen känns fortfarande tung efter den långa resan och jag tänker;
Kontrasten kunde inte ha varit större.
För mindre än två dygn sedan befann jag mig i Kina och efter nästan två veckor av arbete i detta väldiga land så försöker jag nu smälta intrycken. Visst, jag har sett storslagna städer och fantastiska saker, men denna söndagsmorgon kommer tankar av ett helt annat slag.
Vem av oss behöver skicka iväg våra barn till mor eller farföräldrar ute på landsbygden, enbart av rädslan för att den luft som våra barn andas in med all säkerhet kommer skada dem?
"Jag tänker på det varenda dag, varenda kväll innan jag somnar, men vad har jag för val?"
Så svarar min kinesiska kollega på en direkt fråga. Något sorgset sköljer över hans ansiktsuttryck och svaret bränner sig fast i mitt medvetande. Vi sitter tysta länge i bilkön in mot Shanghai. Plötsligt har konsekvensen av vårt konsumtionssamhälle kommit obehagligt nära.
Men jag kan inte heller låta bli att tänka på att bilen som vi nu färdas i är gigantisk och sprillans ny. En bil som min kollega nyligen köpt och stolt visat upp. Den här bilen är på alla sätt en symbol för att han lyckats, lyckats ta sig från enkla förhållanden till en relativt hög levnadsstandard.
Jag vill instinktivt fråga honom om han inte ser kopplingen, men jag biter mig i tungan. För med vilken rätt kan jag ställa honom en sådan fråga? Jag som har två bilar, en motorcykel och en snöskoter hemma? Det går ju in't.
Jag tar en klunk ur mitt nybryggda kaffe, smörar en tunnbröds macka och tänker;
Tack och lov att mitt barnbarn bor i Jörn.
Mikael Karlsson
För med vilken rätt kan jag ställa honom en sådan fråga?