Det börjar bli kväll i Paris och värmen lättar lite. Vi går en lång promenad längs Seine och konstaterar att det var en bra bit till Eiffeltornet ändå.
Han tittar ner i sin telefon och låter den styra våra vägval och med jämna mellanrum säger han att det inte alls är långt kvar. Vi vet att det ändå är rätt långt kvar, för vi känner honom.
Jag går sist och hon går bredvid mig, vi pratar och plötsligt rundar vi ett gathörn och ser Eiffeltornet till höger. Vi strosar in i en park och jag ser plötsligt något obehagligt störta ut ur ett buskage till vänster om oss.
Jag ser genast vad det är, den krumma ryggen och det lilla huvudet tillsammans med den långa svansen avslöjar att det är en stor råtta som bestämmer sig för att passera just framför oss.
Jag skriker till och borrar in mitt huvud i hennes rygg, mina fingrar håller krampaktigt i hennes axlar och där och då vill jag bara transportera mig bort från detta råttnäste.
Det går inte, för är man så nära Eiffeltornet så vänder man inte om. Det vore dumt. Även om det är råttor i vartenda buskage, redo att äta upp alla matrester som människor lämnat kvar när picknicken i parken är över.
Jag är förberedd på råttan, för några dagar innan vi åker till Frankrike ser jag en filmsnutt som någon lagt upp på Instagram.
Den är från Sacre Couer och visar hur det i kvällningen fullkomligt sprutar råttor ut ur buskarna nedanför kyrkan.
Jag kan inte släppa tanken på detta och råttan som nu visar sig vid Eiffeltornet bekräftar det som jag redan vet. Råttorna är överallt, jag ser dem bara inte.
Det blir dock den enda råtta jag ser under mina dagar i den franska huvudstaden, men det räcker för att få mig aningens ur balans. Varenda buske är en potentiell råttborg och jag är inte det minsta sugen på att storma den.
Jag håller mig därför på avstånd och är så redo att borra in mitt ansikte i hennes rygg igen.
Så jobbar nämligen en rutinerad råttfobiker.
Sofie Hedman
Redo att äta upp alla matrester som människor lämnat när picknicken i parken är över.