Foto: Bildmontage..
Hon vill ha ett råd och jag berättar hur jag tänker. Jag säger si och jag säger så och tillsammans vrider vi och vänder på saken.
Jag hör vad hon säger och förhoppningsvis så lyssnar hon på mig, för ibland säger jag faktiskt riktigt kloka saker i samtalet som vi för den där gråa eftermiddagen i maj.
När samtalet är över blir jag sittande och börjar analysera det jag sagt. Kommer ihåg formuleringar som var smarta och träffsäkra, vilket gör att jag känner att råden landade rätt.
Analysen mynnar ut i att det nu beror på vad hon vill göra av mina råd. Det är helt enkelt upp till henne, men om hon gör som vi sagt kommer allt att bli bra eller i alla fall mycket bättre.
Några dagar senare fastnar jag i mina egna tankar och i min ensamhet skulle det där och då behövas någon som kan komma med det där kloka rådet och den där åsikten som vänder allt upp och ner, samtidigt som allt faller på plats.
I den stunden är jag helt ensam och då inser jag hur mycket klokare vi människor är när vi tänker åt andra. Så jag ber om hjälp.
I den egna världen är det rätt svårt att se saker utifrån, för att inte säga omöjligt. I den egna bubblan blir allt ganska mörkt och ljuset är inte alltid så nära som det skulle kunna vara. Känslorna tar över och det som behövs är någon som tar mig i handen och lotsar mig rätt igen. Någon som tänker åt mig och med mig.
Kanske är det bland det viktigaste som jag vill lära mina barn. Att det är så rackarns bra att omge sig av människor som kan tänka tillsammans med en.
Jag vill att de har någon som kan se problemet utifrån och som kan tänka åt dem och med dem när deras egna känslor tagit över.
Men jag vill även berätta för dem hur viktigt det är att öppna upp, be om råd och lyssna på dem som faktiskt ibland är klokare än en själv.
Sofie Hedman
Det som behövs är någon som tar mig i handen och lotsar mig rätt igen.