Det ligger fyra trisslotter i ett kuvert på mitt köksbord. De ligger där, oskrapade, presumtiva miljonlotter. Jag sneglar på kuvertet, undrar när, om, jag ska öppna. Så länge de ligger där, i kuvertet, är lotterna likt Schrödingers katt varken nit eller vinst. Jag går en tur runt i huset. Plockar med tvätten, stökar undan gamla tidningar, öppnar ett par räkningar, låtsas som om jag inte bryr mig, men trisslotterna ligger som en sordin i mitt huvud, konstant malande ”skrapa mig, skrapa mig”. Desperat grabbar jag tag i sophinken, rycker ur påsen och knyter ihop den. Jag skjuter på mig skorna och travar sakta ut till soptunnan. Det blåser kallt och vintrigt, trots att det är i början av maj och solen lyser.
Jag slänger påsen och skyndar in igen. Kuvertet blänger på mig från bordsskivan, hånfullt, skadeglatt. För mitt inre öga ser jag hur jag sliter upp kuvertet, hugger närmsta tillhygge och skrapar vilt på lotterna. Jag ser hur den ena miljonen efter den andra träder fram och – ja! En tredje miljon! Med darrande hand skrapar jag bonusrutan och …jaa! Fullträff gånger tio! Tio miljoner!
Jag lyfter med darrande hand telefonen för att ringa frun då jag inser att mitt första samtal naturligtvis måste bli till fabrikör'n! Han måste få veta att jag inte kommer till jobbet i morron. Eller nån annan dag, för den delen! Frun får ett mms istället. Långsamt börjar planer på Resan att formas. Destinationer väljs ut, resrutter dras upp, väskor packas. Nej förresten, inga väskor. Pass, mobil och tandborste. Resten köper vi! Sen ska vi …
Katten Frasse säger till att det är dags för mat. Jag lägger ifrån mig det oöppnade kuvertet och tänker att jag väntar till i afton så kan vi skrapa tillsammans. Jag slevar upp kattmaten, öppnar skafferiet och börjar laga middag.
Torbjörn Häggmark
Jag ser hur den ena miljonen efter den andra träder fram.