I dagens läge verkar det finnas två typer av åldersnojor. Den första är den klassiska, rädslan för att åldras helt enkelt. Denna noja brukade även jag ha, men insåg snabbt att det inte spelar någon roll vad som står på mitt mitt id-kort. Sanningen är att om jag sköter min fysik och hälsa på rätt sätt så kommer jag inte åldras lika snabbt eller på ett sådant sätt jag inte vill.
Min motivation ökade snabbt efter att jag träffat en 70-årig kvinna som varje dag klockan 6 springer en morgonrunda samt går till gymmet för att hålla kroppen stark och smidig. Denna kvinnas goda hälsa och lyster fick mig verkligen att inse att det är helt och hållet upp till mig själv hur jag vill må i framtiden.
Men sedan finns det en annan typ av åldersnoja, en noja som jag fortfarande själv kämpar med.
Men sedan finns det en annan typ av åldersnoja, en noja som jag fortfarande själv kämpar med. Ju äldre vi unga vuxna blir desto mer känner vi pressen öka. Man ska köpa hus, man ska gifta sig, man ska skaffa barn och man ska ha en tydlig plan för framtiden. Detta är självklart ingen regel, men det verkar stå skrivet mellan raderna. Just nu lever jag min dröm genom att hålla på med musik och dans i London, men vem vet vad jag vill göra i framtiden?
Jag har varit tillsammans med min andra hälft i tre år. Skämten om giftermål från vänner och nära avfärdas lätt, men lägger sig omedvetet som en slags press på våra axlar. Pressen på att växa upp är fortfarande där i ett samhälle där normerna ändrats drastiskt - speciellt hemma i Sverige. Det är okej att inte gifta sig, men ändå leva med sin partner livet ut. Det är okej att inte ha någon aning om vad man vill jobba med ännu. Det är okej att inte ha en fast bostad för att du är mer fokuserad på att resa. En dag när jag är redo kommer jag strutta fram i en vit lång klänning, arm i arm med min mamma. Det är inte normen, men det är rätt.
Jasmine Said