Foto: Anders Wiklund/TT.
Som barn på 40- och 50-talet var det fullt naturligt att vi som småflickor lärde oss att niga i olika sammanhang. 1969 föddes vår första dotter och jag hade inte en tanke på att lära henne just detta. Så en dag när hon var i treårsåldern träffade vi en äldre kvinna som tog henne i hand och hälsade. Min reptilhjärna slog då till och jag tänkte: "Men nig då unge" medan jag tryckte ner hennes båda axlar.
Det måste ha varit en mycket märklig upplevelse för en treåring att inte förstå varför hennes mamma plötsligt försökte trycka ner henne till marken. Hon blev stel som en pinne och mitt förnuft återvände tämligen snabbt. Då och där bestämde jag i tysthet att "böja knä på beställning" inte skulle ingå i familjens uppfostringshandbok.
Hon har nu själv en dotter som tidigare gärna klädde sig som prinsessa, men som accessoar alltid bar med sig ett svärd. Anledningen förklarade hon med att hon kunde bli tvungen att rädda en prins ur drakens klor. Att niga har även för henne alltid varit en obefintlig företeelse.
Att min krönika idag handlar om just nigningar beror på att nyfikenheten på ett medborgarfinansierat prinsbröllop tog överhand, och jag satt under bröllopskvällen uppe ända fram till och med presentationen av tårtan. Ett futuristiskt bakverk som innehöll ett pojkstreck, eller i detta fall ett prinsstreck, i form av ett godispulver som sprakade i överklassens munhålor.
Under dagen hade jag sett hur vuxna, till tänderna uppklädda damer, underdånigt och inövat neg för kungligheterna. Senare under kvällen utsattes de för ett practical joke i form av pulvret "rocks".
Jag reflekterade över dessa två ytterligheter i det "blå blodets" pågående utspädning med ofrälse gemåler. Genetiskt fruktbart men möjligen en provocerande faktor när det gäller fortsättningen av den ärvda prakten och härligheten.
Christina Ohlsson
Gärna klädde sig som prinsessa, men som accessoar alltid bar med sig ett svärd.