Det är morgon och jag är på väg, tankarna fladdrar åt alla håll. Så gör även jag, för plötsligt snubblar jag på något. Detta något gör att min kropp kränger till och hamnar i ett framstupa, men ändå upprätt läge. Under de sekunder som följer färdas jag framåt, medan hela jag jobbar på med att återfå balansen. När jag efteråt tänker på hur det kan ha sett ut ser jag en stumfilmskomiker framför mig, som vevar med armarna medan kroppen är kraftigt framåtlutad och i rörelse.
Jag lyckas inte räta upp mig det minsta, utan stupar framåt och tar emot mig med ena knäet och båda händerna. Som i slowmotion nuddar min haka asfalten och hela jag ligger raklång på gatan. Därefter reser jag på mig snabbt och borstar av händerna och byxorna. I ögonvrån ser jag en tjej med en hund och jag gissar att hon har sett alltihop. Men jag är en människa och därför hastar jag snabbt iväg med rak ryggen, i ett försök att förneka att jag just ramlat pladask ner i asfalten.
Vuxna människor håller nämligen ordning på sina ben och således borde jag också göra det.
Resten av dagen känner min kropp verkligen att den lever. Väl hemma så berättar jag om fallet som påverkat hela mitt mående den här dagen. Han jag lever tillsammans med ler och påpekar att det som hänt mig på morgonen egentligen bara händer små barn, aldrig vuxna. Vuxna människor håller nämligen ordning på sina ben och således borde jag också göra det.
Han har sagt det förut. Jag har nämligen snubblat mig genom livet, det är en sådan person jag är. Jag snubblar, jag halkar och jag spiller – ibland går det bra, andra gånger inte. Saker jag hållit i händerna har gått sönder, mina knän har skrapats upp rejält och stora kaffefläckar har prytt mina tröjor. Jag har snubblat i trappor och räddats av ledstänger, jag har halkat på fläckar som ingen annan prickat av och det verkar sannerligen aldrig få ett slut. Vilket i och för sig är tur, för alla slut är minsann inte lyckliga. I alla fall inte när det handlar om ett platt fall.
Sofie Hedman