Rödfärgen stiger, hjärtat bultar okontrollerat och du letar efter ett lagom stort hål i marken att obemärkt försvinna ner i. Det här är något som jag antar att de allra flesta har råkat ut för någon gång. Att göra bort sig. Jag har då definitivt gjort det, även om det med stigande ålder blir längre och längre mellan gångerna. Förmodligen beror det inte på färre pinsamheter i mitt liv. Det beror nog hellre på att jag inte bryr mig så värst mycket längre.
När det väl händer så finns oftast inte det där hålet jag vill försvinna i och jag blir istället tvungen att leva med den lilla fadäsen i resten av mitt liv. De första dagarna känns allt hopplöst. En pinsamhetsvåg kommer liksom över mig med ojämna mellanrum. Varför … varför … Men klok som jag är inser jag ganska snart att det inte finns så mycket att göra åt saken så jag försöker glömma. Det går ganska bra och efter ett tag känner jag mig bättre till mods och livet går vidare. Det är då det händer. Någon hjälpsam person i min närhet påminner mig. ”Nämen vad bra! Tre veckors förträngningsarbete till ingen nytta. Tack, tack så hemskt mycket.” Tillbaka på ruta ett. Bara att starta om förträngningsprocessen.
Men hur det än är så går tiden och så småningom lyckas jag glömma. Ja, inte själva händelsen förstås men den där pinsamma känslan är försvunnen. Och när tillräckligt lång tid gått kan jag till och med skratta åt hela historien. Jag drar upp den själv i alla möjliga och omöjliga situationer. Helt plötsligt har det där förfärliga ögonblicket i mitt liv förvandlats till en riktig stämningshöjare på fikarasten. Hur gick det till? Och vad kan vi lära oss av det?
Jo, bjud på dig själv och var inte rädd för att göra bort dig. Låt andra skratta åt dina pinsamheter i dag och skratta själv tillsammans med din omgivning när tiden är mogen. Kanske inte samma dag. Men när den värsta rödfärgen lagt sig.