Karriärcoachens logg: del 34
Att minnas är givetvis inte att leva baklänges, men är det inte en rätt sorgsen sysselsättning att ägna möda åt saker som redan varit?
Jag minns såväl hur det luktade längst ner i frysdisken där man stod på huvudet för att nå de där eftertraktade, djupfrysta Kalle Anka-juicen i mitten av 1970-talet. Ibland hör jag fortfarande ljudet av en orange tennisboll i -20 grader träffa Forssans, den lojale backen, överdimensionerade skoterhandske på Medlefors isbana. Däremot minns jag inte ett klädesplagg jag burit under hela högstadietiden. Noll. Vi hade nog en katt? Men hade vi fler efter det?
Jag minns inte hur jag tvättade kläder under mitt år i Eslöv. Gjorde jag någonsin det? Inte heller om jag någonsin åt middag där. Och i så fall vad? Konstigt. Men jag minns nog alla kvällar med Den Piercade och Anders Göthberg och vilka musikgrupper vi försökte få varandra att älska. Tre helt olika stilar som möttes. Ingen gillade något av vad de andra försökte pådyvla.
Det är väl så förskaffat med minnet att det som skapar en bra känsla etsar sig fast. Sedan ett mellanskikt av sådant man kommer ihåg och sådant man inte kommer ihåg, ofta fragmentariskt. Därefter följer det riktigt trista. Det som gick på automatik. När minnet stängde av och bestämde att detta är inget att arkivera för framtida bruk.
Samtidigt kan jag nästan på dagen när redogöra för mitt arbetsliv sedan den dagen jag valde att starta eget företag. Hur jag tänkt i olika lägen. Projekt och koncept jag ratat och genomfört. Lärdomar. Saker som har betydelse för hur framtiden ska formas. Men bara fragmentariskt från åren innan.
Det är nog därför det är viktigt för mig att påverka dagen så att framtiden blir värd att minnas.
Stefan Berg
Inget som är värt att arkivera för framtida bruk