Det doftar av äpplen var man än går. Jag tänker på hur jag som liten gick hem från skolan och trånade efter äpplena i varenda trädgård.
Flera tar tjänstledigt för att åka på älgjakt. Jag tänker på hur pappa kom hem på kvällarna med älgköttet från slakteriet och hur man nyfiket stod med näsan över kanten på plasttråget och frågade ”Är det verkligen så där ett hjärta ser ut?”.
Kantareller och bär säljs på torget på helgerna. Jag tänker på hur hela familjen satte sig i bilen på fredagseftermiddagen och åkte till Hemavan för att plocka så mycket som möjligt av naturens delikatesser.
Var jag mig än vänder på höstkanten upplever jag starka minnen från barndomen. Det är underbart att dofter och konkreta ting kan ta oss tillbaka till en annan tid på mindre än ett ögonblick. Frågan är om man verkligen uppskattade alla dessa saker på samma sätt då som nu? Jag tror att man ibland glorifierar barndomstiden, att hitta en kantarell i ett blött dike var så mycket bättre när man var 8 år än när man är 30.
Samtidigt undrar jag också hur de som aldrig fått möjligheten att röra sig i fria, rena landskap drömmer sig tillbaka till sin barndom. Kan avgaser, tutande bilar och trängsel också locka fram ljuva minnen? Kan till och med doften av rök från ett gevär få någon att minnas sin barndom på att positivt sätt?
För en som vuxit upp i norra Sverige kanske det är en självklarhet med ren skog och idylliska familjestunder, men då kanske vi också glömmer att vi är en privilegierad liten grupp. Fler människor borde få möjligheten att stänga ögonen och minnas något rent och fint när man ser den där älgfilén på andra sidan köttdisken. Fler barn borde få växa upp i norra Sverige. Vi måste öppna våra hjärtan och låta fler människor göra Sverige till sitt hem, för just nu är det alldeles för många som är illa tvungna att bygga sina barndomsminnen på ting som vapen, smuts och insidan av en tältduk.
Micaela Molin
Plocka så mycket som möjligt av naturens delikatesser.