Vi har alla en nära relation till vårt tal- och skriftspråk. Språk förändras obönhörligen med tiden, ibland så till den grad att generationerna kan få svårt att förstå varandra.
Så har det säkert varit i alla tider, men med den moderna digitala kommunikationen, där man med så få knapptryckningar som möjligt ska göra sig förstådd, så har omvandlingen accelererat.
Eftersom språket är så nära förknippat med vår personlighet, blir vi också lätt uppretade på det som vi upplever som felaktigt.
Det gäller i både i tal och skrift. Ett sådant problem är, de idag så vanligt förekommande, särskrivningarna.
En kollega till mig förklarade för en gymnasieklass att det är en viss skillnad mellan att ha en brun hårig flickvän eller att ha en brunhårig flickvän.
Eller som i följande annons: Säljes. ”Gammal choklad över dragen skum tomte” i stället för ”Gammal chokladöverdragen skumtomte”.
Häromdagen hörde jag en sportkommentator säga att en spelare lös i laget. Menade han kanske lyste?
För säkerhets skull konsulterade jag Svenska Akademiens ordlista och fann till min förvåning att man provinsiellt kan ersätta formen lyste med lös.
Jag har aldrig haft särskilt mycket till övers för språkpoliser men när jag lyssnar på radioprogrammet Språket, inser jag att många människor engagerar sig i svensk språkvård.
För några veckor sedan läste jag ett reportage i en morgontidning om en konstutställning där det stod att konstnärinnan hade blommat ut. Menade reportern blommat upp eller höll hon verkligen på att tappa sina kronblad?
När någon använder ett känt uttryck på ett sådant sätt att innebörden förändras, då blir också jag en språkpolis.
På grund av ålder har jag nu med god marginal passerat min fulla blomning, och är på god väg att blomma ut.
Christina Ohlsson